viktork

Heter det en muffin flera muffins. Eller ær det plural hela vægen? Muffins flera muffins. Vill du ha en muffins? Jag kan inte høra vad som ær rætt.

Två långa dagar. Igår sågade jag pinnar och skruvade upp på væggaran i vår blackbox. Ikvæll ska jag måla golvet svart. Glans 25. Før att det ska ge lite blank, helsvart yta. Gærna lite reflexljus från ljussættningen också. Det blir fint tror jag.

Det hænder mycket på samma gång nu och jag førsøker styra upp min vardag på alla sætt jag kan. Mackor i ryggsæcken. Mobilen på laddning varje natt. Jag ær en periodare med min kalender, den ær med mig hela tiden nu. (...ehh, var har jag lagt den nu?) Det dær med træning, fysiskt, ær en bra grej. Man får fart av det och mår mycket bra. Det finns saker som rinner av en under tiden man trænar. Før varje lyft kilo blir sjælen lættare. :o)
Pratar mycket i telefon, jag som aldrig har varit en långpratare. Flera samtal de senaste tiden har stræckt sig øver timmen. Det ær ganska skønt æven om møten i verkliga værlden, face to face ær vad jag føredrar. Men ær ens vænner utspridda øver landet så får man anvænda sig av den teknik man har att løsa det med.
Ett par mail som jag værdesætter djupt och heligt, har trillat in också. Ibland ær det bara superskønt att få saker uppbackat och bekræftat. I'm not alone! Jag har fan också rætt. Eller om det bara ær jag som har rætt. Eller det ær det ju såklart inte, alla mænniskor har ju rætt att tycka opch kænna vad do kænner. Æven om det inte ær det bæsta tænkbara før mig...

Framåt uppåt. "Jag är frisk och stark och har hälsan i behåll, Jag har jobb och vänner, vad är det mer som jag vill ha. Jag har tak över huvet och kläder att ta på. Det kommer att gå bra..." Min levnadsfras har jag haft som ett rullande mantra den senaste tiden. Det ær en lite før lång tatuering, men en målning kan det kanske bli. Eller en girlang i taket? Någon som vill sy krysstygn?
Jag ser fram emot dagen då jag får egen lægenhet. Slå mig ner i længre tid æn ett år. Behøver landa på riktigt nu. Har massor av grejer som jag vill gøra med mitt hem. En av de fastanstællda teknikerna på skolan har precis øverlåtit en hemmagjord møbel åt mig. Det ær två flight-cases som han har monterat ihop en gång før många år sedan. Sånnan boxar man har mat i, fast 15 år gamla. SAS står det på dom. Sjukt cool. Den ska tvættas av och kanske pimpas på något sætt. Tror den kan få plats i ett framtida køk. Eller som kontorshurts. Men det kænns roligare med køksidén. Foto kommer senare på den.



Livet ær vært att leva! Inga tvivel om det. Men det vore på många sætt roligare om det blev lite mer som man hade hoppats och tænkt. Allt blir bra en dag. Før alla hoppas jag. før min egen del ær jag inte orolig, men jag skulle vældigt gærna få en sneakpeak in i framtiden och se hur det blir. Jag tycker situationen ær intressant och spænnande. Vill verkligen veta vad som kommer ut av den hær soppan. Lever får se.

Hørs.

Nu har jag snart avverkat en hel helg igen. Det här var den första som skulle vara lite mer som en vanlig helg. Ett stort steg för mig. Försöka hålla en helg som ensam för första gången igen. Den har varit noga planerad och planeringen har varit bra. Teater i fredags förmiddag. Fantomen på Operan som matiné och Dead Man Walking på kvällen i går. Båda i Köpenhamn. Och så Fantasticks! på OperaVerkstan idag klockan 13. En träning har också hunnits med och jag har precis bakat muffins. Nu börjar kvällen och slutet på den här veckan. Bortser man från måndag så har jag hållit mig över vattenytan hela veckan. Det har varit många fall och steg framåt. Fortfarande kommer det många insikter och teorier. Dom skyndar snabbt förbi men lämnar ändå en hinna av avstånd och nykterhet kvar efter sig i mig.
Jag är fortfarande väldigt ledsen över att ha blivit utkörd/stött/bytt och att min flickvän inte längre är min flickvän. Jag saknar henne och det vi gjorde tillsammans. Men jag ser också mer och mer ljus på det som kan komma ut ur allt det här. Jag kommer att göra roliga saker med någon annan någon gång. Det vet jag, men jag skulle också gärna ha gjort det med Loppa.
Jag har aldrig förnekat att vårt förhållande inte var rosor och tårta hela tiden. Det är jag den första att erkänna (eller den andra iallafall). Men jag såg det goda i vår relation som större och bättre än det krokiga och hade hoppats på att det var samma resonemang från hennes sida också. Nu var det inte det och jag får försöka vara glad för det vi hade och lära mig av det som inte fungerade. Det var första samboskapet för oss båda.
Med det sagt så betyder inte det att jag kan lägga det bakom mig. Jag bara säger att det är hit jag måste i mina tankar och resonemang.

Nu gäller det att inte försöka ersätta min flickvän. Nystarten på mitt liv kommer en dag om ett par veckor. Då måste jag skapa mycket från scratch. Jobba och stå i och se vad som kommer framför mig. Plocka och välja vad jag känner är bra för mig. Inte följa något som känns bekant och säkert för att det liknar något eller någon som jag har varit i. Allting måste ha sitt eget värde, jag kan inte tilldela saker sitt pris och värde och försöka passa in allt i mitt liv. Det måste byggas upp på längre sikt. Metaforiskt, ja. Men huvudsaken är att jag förstår. Förstår ni?

Långa listor med saker som jag saknar till mitt eget boende växer fram i överskådliga Excel-ark. Kategorier, prioritering, kostnad, finnes, exempel m.m. Allt som jag inte har, som jag vill ha i mitt eget hem som jag ska få en dag. En borg som jag ska bo i längre tid än ett år. Jag längtar till det och att få vara lite fast. Det finns saker att investera i. Teknik, möbler, utsmyckning, husgeråd. Det är bra att bo här just nu. Men det blir också skönt att kunna säga att nu kommer jag kunna klara mig själv igen om ett tag.

Jag måste handla också innan affären stänger. Hörs

Det ær viktigt att klappa sig på axeln nær man har gjort något som ær bra, æven om det bara ær lite bra. Fast så har man ju det dær med att allt blir relativt. Små bra saker ær i min værld stora succéer i dagarna. Jag klarade av en situation som jag trodde skulle gå åt helvete och gøra att jag bar med mig en vældigt tråkig kænsla in i helgen. Lika rædd som jag var før sjælva situationen, lika rædd var jag før the outcome of it.
Men jag genomførde det lilla møtet och fick sagt vældigt kort vad jag tyckte om omstændigheterna runt det. Vi avslutade med att le båda två, och jag gick dærifrån med ljus och lættnad. Att sæga att det inte kunde gått bættre skulle vara galet, men det gick så bra som jag behøvde. Det fanns ingen seger att uthæmta - jag vægrar se hela spektaklet som en kamp - inte mer æn en liten personlig seger øver mina demoner på høgeraxeln. Samma axel som jag klappar mig på i hissen på væg ner.

Nu går jag mot en helg som jag hoppas kan sitta ihop och som kan gøra mig till en lite gladare mænniska. Man kan sæga att den børjar nu om en timme då jag ska øver på Takkelloftet och titta på Corona la Balances helt fantastiska Kung Ubu. Jag såg den på Barnteaterfestivalen førra året och nu ær den i stan, 200 meter från skolan. sjælvklart kan jag inte missa det. underbar fantastisk musik och ett helt vrickat koncept och spelstil som man bara kan ælska.
Innan dess. En kaffe i kantinen.

Sitter också och kænner att jag blir ambivalent øver min egen framåtanda och glædje. Jag har blivit utstsøtt av kvinnan jag ælskar mer æn allt annat. Før en annan... Hur kan en mænniska bli glad efter det? Det ær så mycket jag inte førstår med mitt sætt att bete mig. Jag klarar mig visst. Men hur går det till - helt kemiskt liksom? Det ær såklart skønt att vara glad och pigg, men hur kan jag vara det?

Kaffe var det...

Igår när jag precis skulle släcka och där runt omkring så kom det tre teorier på rad. Samband, uppstälningar eller om det var sanningar lite mer tekniskt vad det är som händer med mig. Tyvärr kommer jag inte ihåg dom. Typiskt. En av dom var riktigt bra vet jag. Den tänkte jag; den ska skrivas ned och skickas ut.

Det irriterar mig att inte komma ihåg det. Det var ett samband mellan mina upp och nedgångar i humör och tid. eller hur det var...
Jag tänker vidare. Och skriver om jagkommer på det jag hade fatt i igår.

Dagen har varit bra och lite intressant. Ett litet genombrott i scenografin fick jag idag. Det lyfte upp lite. Möte med alla teknikstuderande, lite information. Och så mötte jag Ronny på Operan när jag var där och skulle hämta min biljett till på söndag. Han skulle titta till Jesus, dom har ny Maria Magdalena från idag.
Längtar till helgen, och samtidigt absolut inte. Jag har tre föreställningar inplanerade, två på lördag och en på söndag. Halvvägsfest med föreställningen på skolan på fredag. Vågar inte riktigt festa. Dels för att jag inte vill ge alla känslor fritt spelrum och gå ner mig eller göra nåt dumt. Men också för att jag inte klarar av att dessutom vara bakis. Det kan jag komma undan och väljer också att göra det.
Jag ska upprätta fler listor. Prioriteringslistor. Vad är viktigt för mig och mitt liv?-listor. Saker jag inte vill med mitt liv? Var vill jag vara om en månad? Var vill jag vara om tre, sex och 12 månader? Vad måste jag skaffa till mitt hem? Jag kommer också på fler och fler saker som jag inte fick med mig i flytten; galjar, toapapper, gummiband, min gryta, blommor och växter, en kedja osv... Några saker är medvetet lämnade för att jag inte kan ha dom stående här på rummet. Mixer och kaffekokare t.ex..

V.

Dom senaste två veckorna har varit skit, ingen diskussion om det. Men lika klart har det varit att det går upp och ner. Fram och tillbaka. In och ut. Läser man den här blogg-följetången så läser man vad jag i ögonblicket när jag skrev har tänkt, tyckt och kunnat få ur mig. Jag aktar mig för hårda ord, personangrepp och olagligheter. Det vore bara dumt att hänga ut och svartmåla, det vinner ingen på varken kort eller på längre sikt. Nog för att jag är besviken och tycker det här är vidrigt förfarande, men jag vill trots allt (konstigt nog) ändå att det ska bli bra för alla. Mest mig, men alla kan få ha det bra också. Men mest jag...

Fler ok-dagar efterlystes. Dom har jag idag då. Mösnter börjar formas av att det är helgerna som kommer bli hårda. Säga vad man vill om att ta sig till skolan och pyssla med saker som jag i nuläget inte tycker är ett dugg viktiga, men jag gör det för min skull och mina vänners viljas skull. Det är bra att ha saker som ska skötas. Och det får mig i swing liksom. Det är på ett sätt skönt att se sina vänner som backar upp en varje dag. Många är väldigt bra lyssnare på skolan. Det är skönt.
Med andra ord så går veckorna. Det har redan gått två hela dagar av den här. Laga mat i massor, träna, packa upp och om, greja, prata telefon, skriva och puff - så har en dag gått. Men jag fasar också lite för helgen. Nog för att jag har bokat in tre föreställningar, tänker mig en stadig promenad och säkert ett träningspass, men det är ju då jag står själv på något sätt. Det kommer fler nedturer, det måste det få göra. Jag kan bara åka med och ta mig upp igen och tänka att den här rundan var inte lika djup som förra... Korsa fingrarna.
Hjälp mig gärna, om någon som läser det här ska göra något kul eller vad som. Ta fatt i mig och dra. Jag får redan massor av hjälp, men just nu kan det inte bli för mycket.  :)

Idag har det varit ok. Då kan jag se saker lite mer utifrån och tänker och resonerar. Pratar med folk som kommer med små små instick som jag tar fatt i.
Josef, som jag bor hos just nu, fick mig att släppa taget om den kanske värsta fienden jag har haft i det här spelet. Facebook. Jag har plockat bort en vän, ni får själv gissa vem. För att slippa se vad som händer hela tiden. Nu kan jag inte sitta och vakta och plåga mig själv och vrida till orden till dumheter, så fort det kommer en ny status. Det är inte för att jag inte vill vara vän. Det handlar bara om mig själv och att ta tag i mig. Jag har också en ny cykelväg till centralen. måste bryta mösnter och tänka annorlunda. Man kan ju inte börja någon annan stans än hos sig själv. Och jag försöker. Jävlar vad jag försöker. Det är ju roligare och skönare att må bra. Än att må dåligt. Ju...

Måste duscha innan sovdags. En dag till - check!

Veckostarten var ganska bra som sagt. På vägen upp till Stockholm var det något som började vrida sig i mig och det briserade i går kväll med en minst lika stor smäll idag eftermiddag. Jag var hemma hos Loppa och skull hämta en förgrenare och en lampa. Det blev ett samtal också som kändes bra i sig.

Jag har kommit till en viktig insikt. Otroligt jobbig och den plågar mig mer än mycket annat för tillfället. Och det är just det, jag plågar mig själv genom svåra tider. Aldrig tidigare har jag på allvar varit rädd för att jag inte vet var jag står, men nu känner jag att jag inte har kontroll över mig själv och mitt beteende. Jag är inne i ett väldigt självdestruktivt plågande av att söka information och svar som jag inte vill ha, se, höra eller veta. När jag får informationen och svaren så spelar det heller ingen roll vad det är, en liten djävul på min axel vrider fakta till sanningar, situationer och bilder som jag inte kan hantera. Det är verkligen som om någon utanför mig själv sitter och kastar saker in i mig som jag inte kan göra mig av med. Det är otäckt och jag märker det inte förrän det har hänt att jag gör det om och om igen. Ställer frågorna jag inte vill ha svaren på.
I tecknad film, när djur har dilemman, så poppar där upp en ängel på ena axeln och en röd djävul på den andra, så känns det. Fast med bara en djävul på höger sida. Det är otroligt påfrestande att skriva det här och tänka på.
Just nu är det inte själva slutet på förhållandet, eller det tillvägagångssätt som det kom med, jag är mest bedrövad över, tankarna räcker inte till det just nu. Snarare gäller det mig själv och min oförmåga att kontrollera mig. Jag förstår inte vad som händer med mig. Det är inte jag som gör mig illa. Aldrig har jag känt något liknande. Är väldigt rädd för att bli galen på riktigt. Tänk om det slinter i fel situation. Jag är rädd för att göra mig själv illa. Vill inte göra någon annan illa heller. Jag kan inte hantera mig själv i det skick jag är i nu och det är djupt förvirrande. Jag som privat och professionellt är den stadiga och opåverkningsbara. Fötterna djupt ner i golvet. Nu kontrollerar jag inte mig själv.

Dom två senaste veckorna har handlat om att på olika sätt få saker att hänga samman och att själv få något som jag kan hålla fast vid. Det har varit svårt. Mina försök att ta fatt i svar och information har inte hjälpt alls visar det sig nu. Enbart tvärt om. Där förlorar jag ännu mera grepp.

Jag hoppas det kommer en ny runda med ok-dagar. Det här kan jag inte ha till något.

Soffsittandes tittande på Unga Einsteins. Det är en Disneyserie med fyra korrekta barn som ska lösa något ballongproblem. Dom använder bara klassisk musik. Ouvertyren från Figaros är det visst.

Ibland har jag små stunder av insikt. Om hur det är, hur det var och om hur det kanske kan komma att bli. Efter ett långt samtal med en vän i torsdags så har jag varit ganska tyst. Tyckte inte om mycket av vad hon sa, antagligen av den enkla anledningen att hon hade mer rätt än jag var beredd på. Hård men sann. En del gick helt emot vad jag känner och annat gick helt emot vad jag tror. Vi var överens om att det inte var någon skoj situation att befinna sig i.
Att höra om och om igen att det blir bättre om tiden får göra sitt, det kommer något gott ut ur det och att det blir bra senare; det är jag helt klar över. Jag vet det mycket väl. Men ingen vill höra på det. Det räcker men att man kan se det för sig själv. Utåt är man inte intresserad av att tänka positivt hela tiden och tänka att det blir bättre. Jag är i full sving med att acceptera att de två bästa, viktigaste, roligaste, märkligaste, mest innehållsrika, påfrestande åren av mitt liv – ska ta en total vändning. Jag har tre stora förändringar i mitt liv hittills: när jag flyttade till Malmö, när jag träffade Loppa och när jag kom in på skolan i Köpenhamn. Man kan säga att alla tre blir lite förändrade. Loppa träffade jag i samma svänga som jag sökte in och kom in på skolan och det var på ett sätt först med Loppa som jag började uppskatta Malmö på fullt allvar. Nu ska jag klara Malmö själv, vara utan Loppa och gå på skola som bara mig själv. Jag är bekymrad över hur det ska gå (jo, jag vet att det kommer GÅ men jag är ändå bekymrad).

Känslor för igår och idag är väl sådan som får en människa att utvecklas som bäst: orolig, rädd, bekymrad, försiktig. Inte så mycket jävlaranamma just nu. Ve och fasa om jag mister min beslutsfattarförmåga. Måste vara på från start när jag kommer tillbaka till skolan.

Ikväll firar vi Valter 30 år så här i enkelhetens tecken. Bara vi. Har lagt bud på ett tåg hem imorgon 11.21. Skönt att kunna komma hem. Till Malmö. Inte till rummet…
V.

Tågresa. 06.23 från Kristianstad. Vidare 06.57 från Hässleholm mot Stockholm. Såg fram emot resan och den löper ganska fint fortfarande. Träffade Pilot-Johan på stationen i H-holm och vi slog följe till Linköping där han skulle av. Det var skönt att prata. Återigen. Prata prata prata. Det är det jag tar mig fram på just nu. Jag pratar med allt och alla om vad jag går igenom. Får stöd och uppmuntran och oförstående blickar. En del som säger Fy fasen! och andra som säger Nej! Fy fasen! Några blir förstummade, ser det absurda i det och vet inte vad dom ska säga. Andra blir ledsna å mina vägnar. Jag är inte ensam i världen om att gå igenom en kris med kärleksförtecken, men jag är ensam om att gå igenom just den här krisen. Ingen vet precis, många vet ungefär. Jag vet inte heller precis.
Paranoian sprider sig. Cell för cell. Sprider sig i mig långsamt, långsamt. För varje tidsrymd som går från det att jag fick veta något sen sist, höra något, se något från mitt före detta samboskap; tar paniken vid. Vad händer nu? Vilka tankar tänks? Hur mår hon? Vad gör hon? Var är hon? Jag kommer inte undan frågorna och vill att det ska bli nästa vecka så att jag kan fråga igen.
Som tur är så är det tvåminutersattacker. Dom måste få komma men jag resonerar med mig själv att där just nu inte finns så mycket att göra annorlunda än att bara fundera och komma till ro.
Den här långhelgen borta från den overkliga verkligheten jag lever i får inte bli en nedåtsång. Nu blev jag sugen på Thåström på hög nivå. Det var länge sedan.

Om man hamnar i den situation som jag gjorde förra söndagen så finns det väldigt få rätt och fel. Jag tror jag har handlat så bra jag kan. Facit i hand har jag ju inte än men en första delrapport. Känner mig stadig, väldigt omskakad, men stadig. Klartänkt, grubblande och oförstående, men tankarna är klara alltså klartänkt. Jag vet vad jag vill just nu, inte särskilt tveksam. Känner såklart inte till vad utgången av allt eller framtiden men jag vet vad jag tror och vill just nu.

”Livet är inte bara att äta tårta, det är en dans på rosor också.” är ett motto från en av sångarna i somras. Jag tänker på det ibland. Det är ganska roligt. Synd bara att man ska sticka sig på törnarna när man försöker dansa. (Var inte det corny så säg!? Yeah!)

Hörs.

Hej.
Nu sitter jag i Kristianstad och flyttar filer. Två datorer på bordet, en stationär i rummet bredvid, en extern hårddisk och ett rejält USB-minne. Allt gammalt tjaffs som ligger på föräldrarnas dator känner jag att jag måste ta hand om så det inte försvinner i en datorkrasch. Och för att få allting samlat och organiserat i en sorts kronologi så att jag kan hitta bland allt. Många bilder blir det... Ett par timmars musik finns det också sedan jag bodde här som jag kan tänka mig lägga över.
Kristianstad. Tåget hit igår eftermiddag. Kanske är jag fördomsfull och såg det jag ville se, även om jag faktiskt tror det var så, men det är stor skillnad mellan att åka tåg till Köpenhamn och till Kristianstad. Andra typer av människor, annat sätt att prata och andra saker man pratar om. Det verkar som en större grej, mer av ett projekt, för folk som åker mot Kristianstad-Karlskrona från Malmö än vad man får känsla för bland medresenärer över sundet. Det är lite annan smak på det hela. Utan att säga något om vilka värderingar jag tror mig lägga i det så konstaterar jag bara att det är annorlunda och att jag är glad att jag pendlar till Kph och inte KRSTD.
Skönt att vara här? Ja. Skönt att åka vidare till Stockholm imorgon? Absolut. Både skönt och kul. Jag har inte gjort mig många förväntningar om vad som kommer att ske rent praktiskt där uppe. Tror inte det finns några långt gångna planer. Pratade precis med en vän som är kapellmästare på My Fair Lady där uppe. Kanske tittar inom där om jag får någon biljett. Annars är Producers ett hett alternativ tycker jag. Men rekreation och lite luft är väl det primära. På ett vis ska resan upp bli halva nöjet. Bara skumpa fram i maklig takt. Tar med mig datorn och ska inte göra något viktigt alls faktiskt. Bara gona mig.

Har haft en bra veckostart. Förra vecka var ett mörkt hål. Den kvalificerar sig utan tvekan som den värsta upplevad veckan i det här livet som jag lever. Helgen var hård på ett annat sätt. Slitsamt. Men rummet där jag bor nu är ok och min värd är en helt reko kille som pratar och är trevlig på ett alldeles lagom sätt. Tillfreds med situationen är inget jag kan mena att jag är, det är fortfarande en jävla soppa med många tankar som jag inte har kommit till ro med. Men paniken är inte en del av mig på samma sätt. Har inte lika bråttom nu som förra veckan. Det här kommer att ta tid för alla inblandade och måste få göra det också. Hoppas att något bra kan komma ut av det här. För mig primärt, även om jag skulle bli gladast av att det blev en positiv grej för oss båda. Som en enhet eller var för sig.

Träffade en bankman idag på förmiddagen. Gick igenom min ekonomi. Det var lite kul. Jag ska börja spara på nya sätt och ville ha lite information om vad som skulle kunna passa mig. Två och ett halvt år kvar i skolan och en lite kämpig arbetsmarknad med få fasta anställningar. Vad är klokt att göra? Hur långsiktigt ska jag tänka? Räntefonder eller aktiefonder? Risk? Det blev lite blandade resonemang och nu ska jag fundera vidare vad jag vågar och känner och sen ska jag sätta igång och spara. Det tar kanske fem år innan det skulle kunna bli tal om att köpa något eget, så då kan jag ju spara på mig ett praktiskt kapital tills dess tänker jag. Jag kan leva billigt. Jag är ekonomis på gränsen till snål. Eller om jag är eftertänksam när det gäller utgifter. Man ska inte slösa. Belöningar och investeringar i saker är inte fel, men det ska finnas fog för att spendera. Det finns en lista på saker som jag vill ha i form av en ordentlig tv, en bra kamera, extern hårddisk, en hel stereo m.m. Mitt reseintresse vill jag ju heller inte lägga helt åt sidan bara för att jag inte har en självskriven resepartner längre. Men nog ska där bli plats över till att spara med tankarna längre fram än till sommaren.

Maten står jag för idag. Ett riktigt kök.
Men innan den blir av så ska jag basta! Underbara bastun som finns hos föräldrarna. Jag gillar det.
V.

Jag har tänkt på vad jag själv skrev där: "aldrig kommer att..."
Det finns något som heter säg aldrig aldrig - visst? Men det vete fan egentligen. Vad orkar man med som människa. Ibland otippat mycket. Jag lever ju fortfarande efter 24 år. Det finns ganska få människor som har ett prickfritt liv utan fallgropar och djävulska. En och annan ond människa kommer också ivägen för en och lämnar mörka sår och spår som man ska handskas med. Jag har fått mig del vill jag säga. Inget ont om min barndom. Den var så otroligt tygg och varm. Pratade med min vän som jag sov hos nu i veckan, barndomsvän från samma område, om hur bra vi hade det och hur kloka vi blivit och allt sånt. Men sen efter så har jag tagit min del av världslidandet. Ondska och sjukdom har rört mig. Det är inget jag går djupare in på..
ehh hur hamnade jag här i mitt resonemang. *går tillbaka och läser i toppen* just det. Orkar jag igen? Kanske. Alla mina känslor just nu kommer och går som öresundstågen. var tjugonde minut kommer nya impulser och känningar. Ibland vill jag övervinna allt och alla och bara ska tillbaka till kvinnan jag älskar. Nästa tror jag det blir omöjligt, hur mycket jag än håller av henne. Det krävs ju två för att det ska gå. Kan jag få henne att känna något livsviktigt för mig? SÅ pass viktigt att vi skulle kunna försöka igen? Kanske. Är jag beredd att ransaka mig själv till den milda grad och kunna tvätta bort all besvikelse och ledsna minnen och vilja få henne att försöka igen? Från start. Bygga långsamt eller gå på med all kraft? Nu imorgon eller pö a pö? Vänta och se och kanske överbevisa henne med hjälp av tiden? Gå på fakta och konkreta bevis på att VI ÄR ETT MÅSTE för världen? Eller gå på total känslotripp och få henne att känna sig fullkomlig när hon är med mig. Kanske.
Jag kommer inte till frågan, orkar jag? Vill jag? Vill jag orka? Orkar jag vilja? Kanske...

Att gå och handla idag var vidrigt. Helt otippat fasansfullt. Plötsligt slog det mig när jag stod bland mejerivarorna att för första gången på väldigt länge skulle jag handla föda till mig själv och bara mig. Under hela tiden vi bott ihop så har jag varit den som stått för större delen av matlagningen. För att jag tycker det är kul och viktigt (att vi har haft ett toppenkök med alla basvaror, kryddor, flaskor, såser, sojor och redskap och plats man kan önska, har ju inte gjort det sämre). När vi har handlat båda två så har det varit mysigt och kul. När jag handlade själv gick jag med en ibland omedveten och ibland mycket medveten tanke om "vad jag ska bjuda min älskade sambo på?". Men nu. Det var bara jag. I en annans kök som jag inte känner (köket alltså) utan alla basvaror och tillbehör. Och ingen som blir glad om jag överträffar mig i smaksättningen eller råvaruvalet. Ingen som säger att det var gott eller säger tack. Ingen att servera, Ingen att äta med, Ingen att diska upp efter. Heller ingen som säger tack och vad fint, efter man har diskat upp.
Att handla mat och jobba med den har länge varit en stor glädje källa för mig. Det är det inte just nu. Hoppas den kommer smygande tillbaka snart.

Nu släcker jag för första gången i mitt nyinflyttade rum. Det är sådär.

Imorgon går det en film på tv som heter The break-up. Jag vill inte se den.

Jag har försatts lite på paus kan man säga. Hur mycket som är mina egna val i mitt liv just nu undrar jag en del över. Mycket känns som om det susar ovanför mig och jag har inte möjlighet att göra på något annat sätt än så som jag blir styrd till. Ofta känns det som om det jag inte kan göra annat än att fråga varför men sen finna mig i det svar eller ickesvar jag får. 

Visst ær det bara pinsamt och ofta också en smula patetiskt nær folk ska skriva om hur dåligt dom mår. Ofta tenderar texterna att bli tafatta førsøk till att bli poetiska och budskapet lite dolt i dunkel. Men i de långt flesta fall så blir det inte så intressant som man først tænkte. Det poetiska kænns klibbigt och fullstændigt osammanhængande och dåligt. Att den som skriver mår dåligt ær det heller sællan någon tvekan om, førsøken till dunkelhet och svævande kænslor skjuter inte så høgt. Personligen har jag inget utbyte av att læsa må-dåligt texter. Det kænns mest beklæmmande.

Så dærfør skriver jag inte en sån text.
Ska jag då skriva en annan text? Dær jag førklarar hur jag har det? Dær jag på ett annat sætt kan redogøra før hur jag tænker och kænner? Vad jag undrar øver och hur det blev så. Hur det ska bli och nær. Hur, var, nær, men, om...
Nej, det ska jag inte. Kanske skriver jag en lista som ser ut så hær

Besviken - Lurad - Førvånad - Ledsen - Punkterad - Bortrensad - Undrande - Rädd - Förvirrad

Jag ær glad før mina vænner. Det jag mest behøver ær något som kænns fast, tryggt, varmt, mjukt och hemma. Jag vill spola framåt.

V.