Aldrig säger du?... hmmm
Jag har tänkt på vad jag själv skrev där: "aldrig kommer att..."
Det finns något som heter säg aldrig aldrig - visst? Men det vete fan egentligen. Vad orkar man med som människa. Ibland otippat mycket. Jag lever ju fortfarande efter 24 år. Det finns ganska få människor som har ett prickfritt liv utan fallgropar och djävulska. En och annan ond människa kommer också ivägen för en och lämnar mörka sår och spår som man ska handskas med. Jag har fått mig del vill jag säga. Inget ont om min barndom. Den var så otroligt tygg och varm. Pratade med min vän som jag sov hos nu i veckan, barndomsvän från samma område, om hur bra vi hade det och hur kloka vi blivit och allt sånt. Men sen efter så har jag tagit min del av världslidandet. Ondska och sjukdom har rört mig. Det är inget jag går djupare in på..
ehh hur hamnade jag här i mitt resonemang. *går tillbaka och läser i toppen* just det. Orkar jag igen? Kanske. Alla mina känslor just nu kommer och går som öresundstågen. var tjugonde minut kommer nya impulser och känningar. Ibland vill jag övervinna allt och alla och bara ska tillbaka till kvinnan jag älskar. Nästa tror jag det blir omöjligt, hur mycket jag än håller av henne. Det krävs ju två för att det ska gå. Kan jag få henne att känna något livsviktigt för mig? SÅ pass viktigt att vi skulle kunna försöka igen? Kanske. Är jag beredd att ransaka mig själv till den milda grad och kunna tvätta bort all besvikelse och ledsna minnen och vilja få henne att försöka igen? Från start. Bygga långsamt eller gå på med all kraft? Nu imorgon eller pö a pö? Vänta och se och kanske överbevisa henne med hjälp av tiden? Gå på fakta och konkreta bevis på att VI ÄR ETT MÅSTE för världen? Eller gå på total känslotripp och få henne att känna sig fullkomlig när hon är med mig. Kanske.
Jag kommer inte till frågan, orkar jag? Vill jag? Vill jag orka? Orkar jag vilja? Kanske...
Att gå och handla idag var vidrigt. Helt otippat fasansfullt. Plötsligt slog det mig när jag stod bland mejerivarorna att för första gången på väldigt länge skulle jag handla föda till mig själv och bara mig. Under hela tiden vi bott ihop så har jag varit den som stått för större delen av matlagningen. För att jag tycker det är kul och viktigt (att vi har haft ett toppenkök med alla basvaror, kryddor, flaskor, såser, sojor och redskap och plats man kan önska, har ju inte gjort det sämre). När vi har handlat båda två så har det varit mysigt och kul. När jag handlade själv gick jag med en ibland omedveten och ibland mycket medveten tanke om "vad jag ska bjuda min älskade sambo på?". Men nu. Det var bara jag. I en annans kök som jag inte känner (köket alltså) utan alla basvaror och tillbehör. Och ingen som blir glad om jag överträffar mig i smaksättningen eller råvaruvalet. Ingen som säger att det var gott eller säger tack. Ingen att servera, Ingen att äta med, Ingen att diska upp efter. Heller ingen som säger tack och vad fint, efter man har diskat upp.
Att handla mat och jobba med den har länge varit en stor glädje källa för mig. Det är det inte just nu. Hoppas den kommer smygande tillbaka snart.
Nu släcker jag för första gången i mitt nyinflyttade rum. Det är sådär.
Det finns något som heter säg aldrig aldrig - visst? Men det vete fan egentligen. Vad orkar man med som människa. Ibland otippat mycket. Jag lever ju fortfarande efter 24 år. Det finns ganska få människor som har ett prickfritt liv utan fallgropar och djävulska. En och annan ond människa kommer också ivägen för en och lämnar mörka sår och spår som man ska handskas med. Jag har fått mig del vill jag säga. Inget ont om min barndom. Den var så otroligt tygg och varm. Pratade med min vän som jag sov hos nu i veckan, barndomsvän från samma område, om hur bra vi hade det och hur kloka vi blivit och allt sånt. Men sen efter så har jag tagit min del av världslidandet. Ondska och sjukdom har rört mig. Det är inget jag går djupare in på..
ehh hur hamnade jag här i mitt resonemang. *går tillbaka och läser i toppen* just det. Orkar jag igen? Kanske. Alla mina känslor just nu kommer och går som öresundstågen. var tjugonde minut kommer nya impulser och känningar. Ibland vill jag övervinna allt och alla och bara ska tillbaka till kvinnan jag älskar. Nästa tror jag det blir omöjligt, hur mycket jag än håller av henne. Det krävs ju två för att det ska gå. Kan jag få henne att känna något livsviktigt för mig? SÅ pass viktigt att vi skulle kunna försöka igen? Kanske. Är jag beredd att ransaka mig själv till den milda grad och kunna tvätta bort all besvikelse och ledsna minnen och vilja få henne att försöka igen? Från start. Bygga långsamt eller gå på med all kraft? Nu imorgon eller pö a pö? Vänta och se och kanske överbevisa henne med hjälp av tiden? Gå på fakta och konkreta bevis på att VI ÄR ETT MÅSTE för världen? Eller gå på total känslotripp och få henne att känna sig fullkomlig när hon är med mig. Kanske.
Jag kommer inte till frågan, orkar jag? Vill jag? Vill jag orka? Orkar jag vilja? Kanske...
Att gå och handla idag var vidrigt. Helt otippat fasansfullt. Plötsligt slog det mig när jag stod bland mejerivarorna att för första gången på väldigt länge skulle jag handla föda till mig själv och bara mig. Under hela tiden vi bott ihop så har jag varit den som stått för större delen av matlagningen. För att jag tycker det är kul och viktigt (att vi har haft ett toppenkök med alla basvaror, kryddor, flaskor, såser, sojor och redskap och plats man kan önska, har ju inte gjort det sämre). När vi har handlat båda två så har det varit mysigt och kul. När jag handlade själv gick jag med en ibland omedveten och ibland mycket medveten tanke om "vad jag ska bjuda min älskade sambo på?". Men nu. Det var bara jag. I en annans kök som jag inte känner (köket alltså) utan alla basvaror och tillbehör. Och ingen som blir glad om jag överträffar mig i smaksättningen eller råvaruvalet. Ingen som säger att det var gott eller säger tack. Ingen att servera, Ingen att äta med, Ingen att diska upp efter. Heller ingen som säger tack och vad fint, efter man har diskat upp.
Att handla mat och jobba med den har länge varit en stor glädje källa för mig. Det är det inte just nu. Hoppas den kommer smygande tillbaka snart.
Nu släcker jag för första gången i mitt nyinflyttade rum. Det är sådär.
Kommentarer
Trackback