Små små steg.
Det ær viktigt att klappa sig på axeln nær man har gjort något som ær bra, æven om det bara ær lite bra. Fast så har man ju det dær med att allt blir relativt. Små bra saker ær i min værld stora succéer i dagarna. Jag klarade av en situation som jag trodde skulle gå åt helvete och gøra att jag bar med mig en vældigt tråkig kænsla in i helgen. Lika rædd som jag var før sjælva situationen, lika rædd var jag før the outcome of it.
Men jag genomførde det lilla møtet och fick sagt vældigt kort vad jag tyckte om omstændigheterna runt det. Vi avslutade med att le båda två, och jag gick dærifrån med ljus och lættnad. Att sæga att det inte kunde gått bættre skulle vara galet, men det gick så bra som jag behøvde. Det fanns ingen seger att uthæmta - jag vægrar se hela spektaklet som en kamp - inte mer æn en liten personlig seger øver mina demoner på høgeraxeln. Samma axel som jag klappar mig på i hissen på væg ner.
Nu går jag mot en helg som jag hoppas kan sitta ihop och som kan gøra mig till en lite gladare mænniska. Man kan sæga att den børjar nu om en timme då jag ska øver på Takkelloftet och titta på Corona la Balances helt fantastiska Kung Ubu. Jag såg den på Barnteaterfestivalen førra året och nu ær den i stan, 200 meter från skolan. sjælvklart kan jag inte missa det. underbar fantastisk musik och ett helt vrickat koncept och spelstil som man bara kan ælska.
Innan dess. En kaffe i kantinen.
Sitter också och kænner att jag blir ambivalent øver min egen framåtanda och glædje. Jag har blivit utstsøtt av kvinnan jag ælskar mer æn allt annat. Før en annan... Hur kan en mænniska bli glad efter det? Det ær så mycket jag inte førstår med mitt sætt att bete mig. Jag klarar mig visst. Men hur går det till - helt kemiskt liksom? Det ær såklart skønt att vara glad och pigg, men hur kan jag vara det?
Kaffe var det...
Men jag genomførde det lilla møtet och fick sagt vældigt kort vad jag tyckte om omstændigheterna runt det. Vi avslutade med att le båda två, och jag gick dærifrån med ljus och lættnad. Att sæga att det inte kunde gått bættre skulle vara galet, men det gick så bra som jag behøvde. Det fanns ingen seger att uthæmta - jag vægrar se hela spektaklet som en kamp - inte mer æn en liten personlig seger øver mina demoner på høgeraxeln. Samma axel som jag klappar mig på i hissen på væg ner.
Nu går jag mot en helg som jag hoppas kan sitta ihop och som kan gøra mig till en lite gladare mænniska. Man kan sæga att den børjar nu om en timme då jag ska øver på Takkelloftet och titta på Corona la Balances helt fantastiska Kung Ubu. Jag såg den på Barnteaterfestivalen førra året och nu ær den i stan, 200 meter från skolan. sjælvklart kan jag inte missa det. underbar fantastisk musik och ett helt vrickat koncept och spelstil som man bara kan ælska.
Innan dess. En kaffe i kantinen.
Sitter också och kænner att jag blir ambivalent øver min egen framåtanda och glædje. Jag har blivit utstsøtt av kvinnan jag ælskar mer æn allt annat. Før en annan... Hur kan en mænniska bli glad efter det? Det ær så mycket jag inte førstår med mitt sætt att bete mig. Jag klarar mig visst. Men hur går det till - helt kemiskt liksom? Det ær såklart skønt att vara glad och pigg, men hur kan jag vara det?
Kaffe var det...
Kommentarer
Trackback