viktork

Visst ær det bara pinsamt och ofta också en smula patetiskt nær folk ska skriva om hur dåligt dom mår. Ofta tenderar texterna att bli tafatta førsøk till att bli poetiska och budskapet lite dolt i dunkel. Men i de långt flesta fall så blir det inte så intressant som man først tænkte. Det poetiska kænns klibbigt och fullstændigt osammanhængande och dåligt. Att den som skriver mår dåligt ær det heller sællan någon tvekan om, førsøken till dunkelhet och svævande kænslor skjuter inte så høgt. Personligen har jag inget utbyte av att læsa må-dåligt texter. Det kænns mest beklæmmande.

Så dærfør skriver jag inte en sån text.
Ska jag då skriva en annan text? Dær jag førklarar hur jag har det? Dær jag på ett annat sætt kan redogøra før hur jag tænker och kænner? Vad jag undrar øver och hur det blev så. Hur det ska bli och nær. Hur, var, nær, men, om...
Nej, det ska jag inte. Kanske skriver jag en lista som ser ut så hær

Besviken - Lurad - Førvånad - Ledsen - Punkterad - Bortrensad - Undrande - Rädd - Förvirrad

Jag ær glad før mina vænner. Det jag mest behøver ær något som kænns fast, tryggt, varmt, mjukt och hemma. Jag vill spola framåt.

V.