En frustrerad, grubblande, trött ung mans fredag. Fem dagar efter att ha blivit avklippt i markhöjd.
Jag har försatts lite på paus kan man säga. Hur mycket som är mina egna val i mitt liv just nu undrar jag en del över. Mycket känns som om det susar ovanför mig och jag har inte möjlighet att göra på något annat sätt än så som jag blir styrd till. Ofta känns det som om det jag inte kan göra annat än att fråga varför men sen finna mig i det svar eller ickesvar jag får.
Jag har mycket undringar just nu. Tyvärr har jag fortfarande inte lyckats ställa de precisa frågor som gör att mina undringar lägger sig. Hur ska jag lägga fram mina djupaste frågetecken. Värker fram en fråga åt gången. Skriver ner på papper för att inte glömma något jag kanske undrar över. Känner samtidigt som jag ställer frågor att jag bryr mig ju inte om vad jag får för svar på just det här, det är inte där det ligger. Det är inte det jag undrar över. Det är inte så jag menar.
Startar om från början. Vad är det som har hänt; helt praktiskt alltså? Det och det och det och sen det som fick till följd att. Ok. Sen försöker jag placera in mig själv i händelseförloppet. Vilken roll/roller har jag haft och hur har jag spelat dom? Hade jag kunnat göra något? Kan jag göra något? Hur kan jag ta det här vidare?
Tycker själv att jag låter som ett handlingsprogram. Men ok, Viktor, alla sätt måste prövas för att en gång komma fram till något som lugnar ner mig.
Min roll i soppan har väl varit central. Det är iallafall något som jag hoppas. Jag går också och tänker på, och är livrädd för tanken, att min roll inte spelade roll. Frågar jag efter det så får jag svar om att den naturligtvis gjorde det - "det var två år, och jag är underbart glad över mycket av dom och det du gjort..." osv. Jag måste tro på svaren jag får.
Hade jag kunnat göra något. Ja och nej. Allting jag skriver nu är ju med facit i hand. Det måste jag komma ihåg. Visst hade jag kunnat kommunicera mer, säga "jag älskar dig" mer, vara gladare mer, ge mer, kämpa mer, känna mer, säga mer... Mycket kunde jag ha gjort mer. Mmm... Och nej. Det fanns ingenting jag kunde göra. Jag var inte en del av det som skedde, jag var bara med fram tills att det skedde. Inte mer att göra än att ställa mina frågor efteråt. Det är svårt att acceptera. Just nu det svårast jag någonsin upplevt. Det går bara inte att få ihop det eller få det att stämma.
Vidare? Ja, tiden går ju och allt det där. Och nog gör den det om än sakta. Jag hatar att tiden ska få utvisa hur det blir. Det enda jag behöver är svar. OCH JAG VET INTE HUR JAG SKA FÅ DOM. SATANS!
Nog behöver jag hjälp alltid.
Upp och ner. Hela tiden.
Vi hörs.
Kommentarer
Trackback