Torsdag morgon, vagn 4 plats 28
Tågresa. 06.23 från Kristianstad. Vidare 06.57 från Hässleholm mot Stockholm. Såg fram emot resan och den löper ganska fint fortfarande. Träffade Pilot-Johan på stationen i H-holm och vi slog följe till Linköping där han skulle av. Det var skönt att prata. Återigen. Prata prata prata. Det är det jag tar mig fram på just nu. Jag pratar med allt och alla om vad jag går igenom. Får stöd och uppmuntran och oförstående blickar. En del som säger Fy fasen! och andra som säger Nej! Fy fasen! Några blir förstummade, ser det absurda i det och vet inte vad dom ska säga. Andra blir ledsna å mina vägnar. Jag är inte ensam i världen om att gå igenom en kris med kärleksförtecken, men jag är ensam om att gå igenom just den här krisen. Ingen vet precis, många vet ungefär. Jag vet inte heller precis.
Paranoian sprider sig. Cell för cell. Sprider sig i mig långsamt, långsamt. För varje tidsrymd som går från det att jag fick veta något sen sist, höra något, se något från mitt före detta samboskap; tar paniken vid. Vad händer nu? Vilka tankar tänks? Hur mår hon? Vad gör hon? Var är hon? Jag kommer inte undan frågorna och vill att det ska bli nästa vecka så att jag kan fråga igen.
Som tur är så är det tvåminutersattacker. Dom måste få komma men jag resonerar med mig själv att där just nu inte finns så mycket att göra annorlunda än att bara fundera och komma till ro.
Den här långhelgen borta från den overkliga verkligheten jag lever i får inte bli en nedåtsång. Nu blev jag sugen på Thåström på hög nivå. Det var länge sedan.
Om man hamnar i den situation som jag gjorde förra söndagen så finns det väldigt få rätt och fel. Jag tror jag har handlat så bra jag kan. Facit i hand har jag ju inte än men en första delrapport. Känner mig stadig, väldigt omskakad, men stadig. Klartänkt, grubblande och oförstående, men tankarna är klara alltså klartänkt. Jag vet vad jag vill just nu, inte särskilt tveksam. Känner såklart inte till vad utgången av allt eller framtiden men jag vet vad jag tror och vill just nu.
”Livet är inte bara att äta tårta, det är en dans på rosor också.” är ett motto från en av sångarna i somras. Jag tänker på det ibland. Det är ganska roligt. Synd bara att man ska sticka sig på törnarna när man försöker dansa. (Var inte det corny så säg!? Yeah!)
Hörs.
Paranoian sprider sig. Cell för cell. Sprider sig i mig långsamt, långsamt. För varje tidsrymd som går från det att jag fick veta något sen sist, höra något, se något från mitt före detta samboskap; tar paniken vid. Vad händer nu? Vilka tankar tänks? Hur mår hon? Vad gör hon? Var är hon? Jag kommer inte undan frågorna och vill att det ska bli nästa vecka så att jag kan fråga igen.
Som tur är så är det tvåminutersattacker. Dom måste få komma men jag resonerar med mig själv att där just nu inte finns så mycket att göra annorlunda än att bara fundera och komma till ro.
Den här långhelgen borta från den overkliga verkligheten jag lever i får inte bli en nedåtsång. Nu blev jag sugen på Thåström på hög nivå. Det var länge sedan.
Om man hamnar i den situation som jag gjorde förra söndagen så finns det väldigt få rätt och fel. Jag tror jag har handlat så bra jag kan. Facit i hand har jag ju inte än men en första delrapport. Känner mig stadig, väldigt omskakad, men stadig. Klartänkt, grubblande och oförstående, men tankarna är klara alltså klartänkt. Jag vet vad jag vill just nu, inte särskilt tveksam. Känner såklart inte till vad utgången av allt eller framtiden men jag vet vad jag tror och vill just nu.
”Livet är inte bara att äta tårta, det är en dans på rosor också.” är ett motto från en av sångarna i somras. Jag tänker på det ibland. Det är ganska roligt. Synd bara att man ska sticka sig på törnarna när man försöker dansa. (Var inte det corny så säg!? Yeah!)
Hörs.
Kommentarer
Trackback