Tankar på ett tåg
Det finns så mycket jag vill berätta om. Saker som jag gör eller saker som jag kommer att tänka på. Det här skriver jag på ett tåg på väg till Stockholm, mannen som satt bredvid mig fram till Nässjö drack julmust ur en halvlitersflaska. Efter varje klunk var det som om han rapade, tyst för det hördes inget, men det kom hela tiden riktigt jobbiga och beklämmande moln av julmust och kryddblandning. Att femtio centiliter kan vara så länge hade jag ingen aning om.
Det vill jag berätta om. Och på samma tågresa i bistron ställde jag till en liten scen. Kaffe och kanelbulle kostar 15 kronor. Nu i juletider så får man lussekatt istället. ”Jaja, det går väl det också” tänkte jag och betalade. Sen var jag inte med på var kaffet var så jag gick vidare till kaffemaskinen och hittade inte ”kaffe” utan tryckte på latte. Det fick jag nu då inte och en man med vinröd väst och namnskylt frågade tjejen i kassan högt ”ställde han sig och tryckte på den själv?!”. En djup suck hördes och jag valde att betala de extra pengarna och peka på det vanliga kaffet och säga ”Där är det ju”. Mannen i västen såg mycket trött ut och suckade över att det faktum att det på varje resa ska envisas med att finnas resenärer.
Oftast slutar mina tankar om allt jag vill berätta, i att jag inte har tid eller ett passande forum att skriva ner allt. Jag har förvisso min blog, men den har fått titeln ”A day in the life of an ung kulturarbeteare”. Där skriver jag om allt som har med mitt yrkesverksamma liv att göra. Föreställningar jag har sett, jobb jag jobbar, mycket om skolan såklart och om teater, konst, musik och allehanda kultur som passerar, och en del fastnar, i mitt liv.
Ständigt får jag fatt på små anteckningsböcker som jag tänker att jag ska bära med mig och hela tiden skriva ner mina tankar och historier så att jag vid tillfälle kan plita ner det på ett mer lätthanterligt och överskådligt ställe. Där det kan ligga och frodas. Frodas till den dagen jag sammanställer hela skiten och sätter ihop det till en berättelse. Eller blir det en novellsamling månne. Jag vill bli publicerad. Eller tryckt kanske är mer det jag vill. Mina insändare och krönikor har faktiskt publicerats, och jag en man som gläder mig för det lilla också.
En egen bok. Bara tanken är spännande. Fast när man väl har kommit så långt så är det en stor fråga som kanske är den största och viktigaste när man ger ut sin första bok – titeln. Om man ska ge ut en novellsamling eller en första hokuspokusroman eller vad det nu kan komma att bli, vad ska den få heta? Det vimlar av fantastiska namn. De flesta är så pretentiösa så man nästan skäms. ”Här är min bok. Jag är författare.” Känn på den…
Det vill jag berätta om. Och på samma tågresa i bistron ställde jag till en liten scen. Kaffe och kanelbulle kostar 15 kronor. Nu i juletider så får man lussekatt istället. ”Jaja, det går väl det också” tänkte jag och betalade. Sen var jag inte med på var kaffet var så jag gick vidare till kaffemaskinen och hittade inte ”kaffe” utan tryckte på latte. Det fick jag nu då inte och en man med vinröd väst och namnskylt frågade tjejen i kassan högt ”ställde han sig och tryckte på den själv?!”. En djup suck hördes och jag valde att betala de extra pengarna och peka på det vanliga kaffet och säga ”Där är det ju”. Mannen i västen såg mycket trött ut och suckade över att det faktum att det på varje resa ska envisas med att finnas resenärer.
Oftast slutar mina tankar om allt jag vill berätta, i att jag inte har tid eller ett passande forum att skriva ner allt. Jag har förvisso min blog, men den har fått titeln ”A day in the life of an ung kulturarbeteare”. Där skriver jag om allt som har med mitt yrkesverksamma liv att göra. Föreställningar jag har sett, jobb jag jobbar, mycket om skolan såklart och om teater, konst, musik och allehanda kultur som passerar, och en del fastnar, i mitt liv.
Ständigt får jag fatt på små anteckningsböcker som jag tänker att jag ska bära med mig och hela tiden skriva ner mina tankar och historier så att jag vid tillfälle kan plita ner det på ett mer lätthanterligt och överskådligt ställe. Där det kan ligga och frodas. Frodas till den dagen jag sammanställer hela skiten och sätter ihop det till en berättelse. Eller blir det en novellsamling månne. Jag vill bli publicerad. Eller tryckt kanske är mer det jag vill. Mina insändare och krönikor har faktiskt publicerats, och jag en man som gläder mig för det lilla också.
En egen bok. Bara tanken är spännande. Fast när man väl har kommit så långt så är det en stor fråga som kanske är den största och viktigaste när man ger ut sin första bok – titeln. Om man ska ge ut en novellsamling eller en första hokuspokusroman eller vad det nu kan komma att bli, vad ska den få heta? Det vimlar av fantastiska namn. De flesta är så pretentiösa så man nästan skäms. ”Här är min bok. Jag är författare.” Känn på den…
Kommentarer
Trackback