viktork

och sen gick i land på en liten ö som var som ett enda stort sandslott. Eller sandhög kanske snarare. Men det var på något sätt en turistatraktion och man gick omkring på sanden och halkade i den porösa Åhussanden. Mor var där och Regina var där med sin son. Från den här ön så gick det en lång spång i till land, bitvis var det hängbrostuk på den. Ganska läskigt var det när det blåste. I andra änden fanns det ett slags visitorscenter. Jag beslöt mig för att gå dit. När jag var nästan ända framme så börjar det bli solförmörkelse. Jag gastar för full kraft "Total eclips of my heart" fast jag har bytt ut texten my heart mot the sun. När man tittar bort mot solen och där den försvinner så ser man att det är liksom inte månen som skuggar solen utan det är Empire State Building i New York. Vilken grej! tänker jag. Det är inte varje dag en byggnad orsakar total solförmörkelse på jorden. Var är min kamera?.. Arrrghh! Den är kvar på ön. Piss och skit. Men titta där, där ligger ju Kristoffers kameror (Kristiffer i detta fallet var en kille som sökte till samma skola som jag, ljusteknink, ingen stjärna) Jag tar den ena och springer ut mot ön för att få bästa bilden. Sen är det lite luddigt så jag hoppar fram lite. Jag står på båten och som plötsligt börjar åka. Men kamerorna som är på land fortfarande. Inte för att dom är mina men Kristoffer är ju ändå inte här. Jag springer upp till kapten och säger att mina kameror är kvar på land, vi måste vända eller så måste jag ersättas. Det är allmänt kännt att det faktiskt var Kristoffers kameror som låg kvar så jag utger mig i ett svagt ögonblick för att vara just den samme. Utan att egentligen veta var den riktige befinner sig. Kaptenen ifrågasätter min falska identitet och säger att Kristoffer är inte här han är i Norrland. Jag hävdar att jag är han. Kaptenen väljer då att ringa till Kristoffer som svarar och berättar var han är.

Där vaknar jag av att min klockradio har gått igång. Det är P3's morgonpasset. En tävling har precis inletts och de två tävlande via telefon håller på att presenteras. Det är Angelica och - Kristoffer.
Det tog en god stund innan jag kopplade ihop att drömmen var slut och nu var det på riktigt. Vilken prefekt övergång. Väldigt märklig upplevelse. Eller icke-upplevelse kanske...

Nu när det är sagt så får man äta frukost.