PPD
På skolan finns ett begrepp som omnämns som PPD, Post-Produktions-Depression. I'v got it.. Inte över själva produktionen som eget fenomen. Inte att jag saknar stämningen och det familjära. Heller inte att vi har rivit ner allt mitt arbete (hundratals timmar, svett och ömmande leder) på två arbetsdagar. Det handlar i största utsträckning om det vakum som plötsligt är allt. Från att vara ansvarig, upptagen, alert, ha punkter på en lista hela tiden, någon som förväntar sig, folk är beroende av mig... I ett sammanhängande myller från maj, har jag utan ledighet att tala om, två dagar över midsommar och någon söndag i september, har jag avverkat två produktioner i rasande takt. Nu är det inget.
Perioden som ligger bakom mig har varit den mest extrema i mitt liv so far, jobbmässigt. Därför känns det nu också ovant ofattbart att inte kunna sätta fingret på... på.. vad det är som stör. Eller det är ju ingenting. Och det är då någotnstans det som falerar.
Jag la inte upp planer för det här lovet. kanske skulle jag gjort det. kanske är det bra att det blir så här. Jag får friskluft varje dag, har lagat mat varje dag och bunkrar upp i frysen, tränar och handlar saker som fattas, har lagat en cykel, och ska luncha med operan imorgon. Det är ett hemmalov. Men jag blir inte klok på det. Min lista på saker jag ska göra är inte så lång. kortare än en vanlig söndags-lista för Viktor. Jag har sorterat min bokhylla som ett påtvingat projekt. Det var väl bra, men ingalunda en nödvändighet. Jag har inte varit på teater men sett en långfilm. KillBill vol.2. Den var cool.
Flera gånger har jag kommit fram till; på klara, logiska, genomtänkta vis, att jag är bra på att vara ensam. Jag trivs ensam. Tränar ensam. Promenerar ensam. Pendlar ensam. Jobbar ensam. Men jag skulle vilja vara en till. en logisk, genomtänkt, naturlig extra del. En självklarhet extra.
Går i säng på det.
När ska jag skriva mitt debutverk?
Perioden som ligger bakom mig har varit den mest extrema i mitt liv so far, jobbmässigt. Därför känns det nu också ovant ofattbart att inte kunna sätta fingret på... på.. vad det är som stör. Eller det är ju ingenting. Och det är då någotnstans det som falerar.
Jag la inte upp planer för det här lovet. kanske skulle jag gjort det. kanske är det bra att det blir så här. Jag får friskluft varje dag, har lagat mat varje dag och bunkrar upp i frysen, tränar och handlar saker som fattas, har lagat en cykel, och ska luncha med operan imorgon. Det är ett hemmalov. Men jag blir inte klok på det. Min lista på saker jag ska göra är inte så lång. kortare än en vanlig söndags-lista för Viktor. Jag har sorterat min bokhylla som ett påtvingat projekt. Det var väl bra, men ingalunda en nödvändighet. Jag har inte varit på teater men sett en långfilm. KillBill vol.2. Den var cool.
Flera gånger har jag kommit fram till; på klara, logiska, genomtänkta vis, att jag är bra på att vara ensam. Jag trivs ensam. Tränar ensam. Promenerar ensam. Pendlar ensam. Jobbar ensam. Men jag skulle vilja vara en till. en logisk, genomtänkt, naturlig extra del. En självklarhet extra.
Går i säng på det.
När ska jag skriva mitt debutverk?
Kommentarer
Trackback