nummer två
Jadå, det har hänt igen. Årets andra bad i icke uppvärmt vatten. Idag i Öresund nere vid Limhamnsfälten. Det var vid gud inte särskilt varmt men vi var glada och nöjda och bekväma med vår tillvaro när vi hade gjort det. Vi tog tillomed ett dopp till direkt efter att vi kom upp. Femton grader fick vi bekräftat det till senare.
Eftermiddagen tillbringades där. Limhamn. Grill, fotboll, bad, sweatshirt, kubb. JAg kände mig så mänsklig ett tag. Det är nog bra för mig...
Kom inte och säg att jag brister i självinsikt. :)
Napola - Elite für den Fürher är en film som man tänker att "den där författaren har kikat på Ondskan han!" Det är på inte så få punkter samma historia. Fast i den är 1942 och det är en skola som tränar jugenelit. Och så boxas dom. Och bästa kompisen, som är lite svag, han... ja. Ni får titta själva. Inget ont om filmen, jag satt klistrad.
Det finns tecken på att den där grädden var lite för gammal. Inte minst tecknet som att det smakade jäkla dåligt. Synd att jag redan hade hällt en sked i kaffet. Det går bra nu.
Ibland får jag känslor av att det kommer gå bra trots allt. Folk blir snälla när det är så glatt väder. Det finns också saker som pekar på att jag också blir bättre. Jag känner mig relativt produktiv och aktiv. Proffesionell och fysisk. Jag kommer vara lysande i sommar. Men som David sa - det där med att vara "singel", det är överskattat.
Men då till sist så får jag en liten blinkning av tillvaron som säger åt mig att "om vi bortser från allt som du inte kan styra över här i världen så kommer det faktiskt att gå - just - bra för dig." Det finns så många saker som jag skulle vilja säga och göra som en del i att bara ge släpp och låta saker flyta mer, men jag är fortfarande för blyg för mycket. Svensken på min axel håller i mig hårt och säger att man stannar inte folk på gatan hur som helst. Och eftersom jag inte dricker så kan jag inte stötta mig mot det heller. Vilket jag nu då inte ser som ett problem skal understrykas. Jag vinner i längden. Och kortsiktigt. Man mår så bra.
Skulle jag få välja så hade jag inte behövt åka tillbaka till skolan mer för den här terminen. Det som jag sitter med just nu och förväntas göra i plugget, det är inte min säck med potatis. Sitta med en modell och mäta och fundera på hur man ska bygga den här sex meter höga dörren och hur vi löser att Hövding ska kunna slänga ett element igenom det utan att allt går åt pipan. Det är inte det där som jag är bra på, och jag har heller inte några större förväntningar på mig själv att jag kommer bli någon spjutspets på det heller. Jag ska prata med folk och förklara mig på tisdag. Nog för att det bara ska göras nu, men jag kan inte ta det på allvar att det är jag som ska "leda bygget".
Forkert.
sov lilla Totte.
Eftermiddagen tillbringades där. Limhamn. Grill, fotboll, bad, sweatshirt, kubb. JAg kände mig så mänsklig ett tag. Det är nog bra för mig...
Kom inte och säg att jag brister i självinsikt. :)
Napola - Elite für den Fürher är en film som man tänker att "den där författaren har kikat på Ondskan han!" Det är på inte så få punkter samma historia. Fast i den är 1942 och det är en skola som tränar jugenelit. Och så boxas dom. Och bästa kompisen, som är lite svag, han... ja. Ni får titta själva. Inget ont om filmen, jag satt klistrad.
Det finns tecken på att den där grädden var lite för gammal. Inte minst tecknet som att det smakade jäkla dåligt. Synd att jag redan hade hällt en sked i kaffet. Det går bra nu.
Ibland får jag känslor av att det kommer gå bra trots allt. Folk blir snälla när det är så glatt väder. Det finns också saker som pekar på att jag också blir bättre. Jag känner mig relativt produktiv och aktiv. Proffesionell och fysisk. Jag kommer vara lysande i sommar. Men som David sa - det där med att vara "singel", det är överskattat.
Men då till sist så får jag en liten blinkning av tillvaron som säger åt mig att "om vi bortser från allt som du inte kan styra över här i världen så kommer det faktiskt att gå - just - bra för dig." Det finns så många saker som jag skulle vilja säga och göra som en del i att bara ge släpp och låta saker flyta mer, men jag är fortfarande för blyg för mycket. Svensken på min axel håller i mig hårt och säger att man stannar inte folk på gatan hur som helst. Och eftersom jag inte dricker så kan jag inte stötta mig mot det heller. Vilket jag nu då inte ser som ett problem skal understrykas. Jag vinner i längden. Och kortsiktigt. Man mår så bra.
Skulle jag få välja så hade jag inte behövt åka tillbaka till skolan mer för den här terminen. Det som jag sitter med just nu och förväntas göra i plugget, det är inte min säck med potatis. Sitta med en modell och mäta och fundera på hur man ska bygga den här sex meter höga dörren och hur vi löser att Hövding ska kunna slänga ett element igenom det utan att allt går åt pipan. Det är inte det där som jag är bra på, och jag har heller inte några större förväntningar på mig själv att jag kommer bli någon spjutspets på det heller. Jag ska prata med folk och förklara mig på tisdag. Nog för att det bara ska göras nu, men jag kan inte ta det på allvar att det är jag som ska "leda bygget".
Forkert.
sov lilla Totte.
Kommentarer
Trackback