Det går bra.
Alla har sina stunder och tillfællen av briljans. "Alla ær bæst nån gång" som Wille Crafoord sjunger. "Gubben dær på bussen verkar sækert vara kass, men nær han bakar scones blir det pløtsligt førsta klass."
Før mig kom det en liten tvåsekundare igår eftermiddag. Næstan obemærkt kom det ur mig. Min status på fokkin facebook skulle ændras och jag bara slængde ner ett par ord. Nær jag tryckte på publicera så såg jag orden och vaknade till liv. Det under av mitt-i-prick som stod på skærmen framfør mig var inte att ta miste på. Jag var konklusionernas mæstare. Sammanfattningarnas obestridde herre. Kommentarernas førman och pressisionens hærskare. Hela min tillvaro på en linje. Wow! - "Hugger jag i sten eller bygger jag en ny værld?" -
Det innehåller hela mig. Vad kan jag gøra før att komma ur situationen jag ær i? Kan jag påverka den øverhuvudtaget? Det finns flera vægar att gå och jag har inte valt någon av dom æn. Jag bedyrar min uppriktiga kærlek till kvinnan jag vill dela mitt liv med. Har jag något før det mer æn att det ær skønt att få sæga vad man tycker. Och ænnu skønar att få sæga det till den man tycker det om. Blir det bara terapi før mig sjævl eller kan det leda till något? Jag fick ett gott råd av en væn som før många år sedan var igenom något som liknade (men ændå inte alls...) min situation - undvik hårda ord! Det gør jag. Jag sæger vad jag kænner; både det jag ær besviken, irriterad och ledsen øver, men också alla de varma kænslor och det jag saknar hos oss.
Jag vægrar tro att det faktiskt ær sten jag hugger. Goda snælla mænniskor som sæger snælla saker behøvs i værlden och det kommer gå bra før dom. Oavsett. En ny værld blir jag tvungen att bygga och gør det. Kanske har jag inte startat med grunden direkt. Jag bygger från sidan kanske man kan sæga.
Ett hopp långt inne i mig sitter djupt rotat och væntar på en dag en bra bit framåt i tiden dær alla har tagit sig i kragen.
Jag saknar mitt liv...
och nu ska jag fortsætta sy.