viktork

Motgångar och jag går inte så bra ihop för tillfället. Så länge saker och ting flyter och går som det borde eller som jag mer eller mindre har föreställt mig att det ska så är det ok. Men det ska inte mycket till för att jag ska tycka att det är hopplöst. Det går förvisso ganska snabbt att byta tanke spår, det blir inte helt bottennapp. Men det gamla mottot ”tar det emot – ge upp” känns aktuellt. Det var i torsdags kväll som vi hade en väl tilltagen missberäkning på skolan. En stor del av vår scenografi består av tygväggar som sitter utspända på ett stålskelett. Tyvärr tålde inte tyget att tvättas. Det krympte en halvmeter i alla riktningar. Det var mycket tråkigt. Imorgon, måndag, ska vi försöka slå våra huvuden ihop, bli kloka och blodiga, och få en lösning på det hela.

Det är bara en och en halv vecka till vår första visning. Den här produktionen kommer inte gå till historien som min bästa. Det jag tar med mig från den senaste månaden blir väl att jag klarade av att göra det jag skulle. Det får vi ses som en personlig seger, inte en konstnärlig seger på något vis. Men en mycket personlig sådan.

Just nu sitter jag på tåget på Kristianstad C. Vi väntar på att få lämna stationen, men det sitter en ”aggressiv person” i cockpit. Polisen kom precis och försöker få honom av tåget så att vi kan fortsätta. Det är ingen hejd på tokerierna. *Två minuter senare: Den unge mannen med utländskt ursprung gick av och viftade med asylpapper. Vi rullar vidare.*

För ett par dagar sedan önskade jag en sneakpeak in i framtiden och se var hela min livssoppa rinner ut i. Det händer ju onekligen saker. Saker förändras. Jag har lite svårt att förhålla mig till allt som sägs och meddelas. Har jag med allt att göra? Nej, men det har betydelse för hur jag känner. Vill jag veta allt som händer? Nej, inte det heller. Men behovet av att känna någon form av kontroll är på många sätt fortfarande ganska starkt. Då jag inte vet var jag ska börja med att ta kontrollen så tänker jag att jag får försöka med mig själv. Det är ett bra ställe som fler personer skulle pröva på, istället för att börja med någon annan…
Från början är också ett bra ställe att börja, brukar jag säga. Även om det kan bli en lång utläggning av en kort historia så kan det ibland vara bra att ta saker från början.
Hur många gånger har jag berättat om min situation för olika vänner och bekanta den senaste månaden? 30? 50? Alla gånger har inte varit lika ingående eller detaljerade, det finns det inte tid till. Men nu de senaste dagarna har jag någon gång tänkt att jag är trött på att höra mig berätta. Eller i alla fall berätta samma sak. Så då är det ju bara bra att det händer saker som jag kan berätta. Jag får börja om och berätta fortsättningen på historien för dom som jag har berättat starten av den på, för…

Jag har varit i civilstånd i fyra veckor idag. En månad och fem timmar. Det har varit en smärtsamt lång tid. Den massa av tankar som har tänkts motsvarar de två senaste åren i mitt liv. Men DET har varit skönt också. Att lufta, ventilera, uttrycka, förklara, gråta och till sist kommer till en och en annan insikt. För det har jag verkligen gjort. Nu hoppas jag att jag kan komma in i fas två eller tre av den här jävla gröten. Hur var det jag sa; börja med mig själv.
Från början. Det låter bra.
Måndag imorgon. Sweet. V.