Kristus passion
(försöker och försöker få till en bra start på dagens predikan...)
kristna värderingar, mönster eller tankar har aldrig varit något som tagit plats i min vardag. Klart nog att jag har vänt och vridit på vad det är för samhälle vi lever i och varför det ser ut som det gör i min närhet. Vi lever i ett kristet land och vår norm är baserad på ett kristet budskap. Men det har aldrig engagerat mig. Jag tror inte på någon form av överhet, speciellt inte i ett hirarkiskt system, där vissa är värda mer än andra, som jag tycker att religion ofta tenderar att falla över i. Det finns över lag väldigt mycket jag tycker och tänker om religon och kyrkan. men det är inte det som har kommit krypande på mig.
En film. producerad och regisserad av Mel Gibson. The Passion of the Christ. Precis avslutad. Och den har onekligen gjort något med mig. Jag tycker inte något annorlunda just nu från vad jag tyckte för tre timmar sedan, men kanske kommer filmens visualliserande och konkretiserande av vissa punkter att bita sig kvar i mig.
Jesus dog för våra synder, lär det stå i bibeln. Filmatiseringens utdragna och vansinniga dödsmisshandel av Jesus sätter "dog" i ett annat ljus än vad jag sett tidigare. Komentarerna och dialogerna under filmens gång fördjupade smärtan i förlöpet. Så mycket skuld, ånger och rädsla i alla blickar. Det var överhuvudtaget en film med mycket menande och talande blickar. Det är ett språk som går in i mig. Blickar är starka när dom riktas och tajmas riktigt.
Tilliten från sonen till fadern om meningen med allt som sker var väldigt bevisande. In i sista andetaget så är han fortfarande en bricka i ett större spel. Makten är dig given och kan alltid tas ifrån dig. Ödmjukhet för uppgiften.
Filmen i sig var egentligen inte själva grejen för mig. Den var för visso bra. Välspelad, snygg(!), påträngande och rörande. Men det som jag sitter med nu är på något vis lite större. All weltschmertz som flyger runt omkring. Landar den på ett ställe? På en killes axlar. Jobbigt. Det får mig att bli tyngd till viss del. Eller han och hans pappa kanske vill ha det så. Har han det ok med att folk går runt och syndar och sen ber om förlåtelse stup i ett. Jag tar hand om mig själv och förväntar inte att någon ska avlasta mig när jag fuckar upp, det måste jag göra själv. Då tror jag att jag växer, inte genom att lägga över det på någon annan.
Undrar om det är rörd jag är? försiktigt eftertänksam. respektfull.
Hängiven kristen eller snarare kyrklig kommer jag (peppar peppar) aldrig bli. Men lite sakral till vardags kan man ju vara.
kristna värderingar, mönster eller tankar har aldrig varit något som tagit plats i min vardag. Klart nog att jag har vänt och vridit på vad det är för samhälle vi lever i och varför det ser ut som det gör i min närhet. Vi lever i ett kristet land och vår norm är baserad på ett kristet budskap. Men det har aldrig engagerat mig. Jag tror inte på någon form av överhet, speciellt inte i ett hirarkiskt system, där vissa är värda mer än andra, som jag tycker att religion ofta tenderar att falla över i. Det finns över lag väldigt mycket jag tycker och tänker om religon och kyrkan. men det är inte det som har kommit krypande på mig.
En film. producerad och regisserad av Mel Gibson. The Passion of the Christ. Precis avslutad. Och den har onekligen gjort något med mig. Jag tycker inte något annorlunda just nu från vad jag tyckte för tre timmar sedan, men kanske kommer filmens visualliserande och konkretiserande av vissa punkter att bita sig kvar i mig.
Jesus dog för våra synder, lär det stå i bibeln. Filmatiseringens utdragna och vansinniga dödsmisshandel av Jesus sätter "dog" i ett annat ljus än vad jag sett tidigare. Komentarerna och dialogerna under filmens gång fördjupade smärtan i förlöpet. Så mycket skuld, ånger och rädsla i alla blickar. Det var överhuvudtaget en film med mycket menande och talande blickar. Det är ett språk som går in i mig. Blickar är starka när dom riktas och tajmas riktigt.
Tilliten från sonen till fadern om meningen med allt som sker var väldigt bevisande. In i sista andetaget så är han fortfarande en bricka i ett större spel. Makten är dig given och kan alltid tas ifrån dig. Ödmjukhet för uppgiften.
Filmen i sig var egentligen inte själva grejen för mig. Den var för visso bra. Välspelad, snygg(!), påträngande och rörande. Men det som jag sitter med nu är på något vis lite större. All weltschmertz som flyger runt omkring. Landar den på ett ställe? På en killes axlar. Jobbigt. Det får mig att bli tyngd till viss del. Eller han och hans pappa kanske vill ha det så. Har han det ok med att folk går runt och syndar och sen ber om förlåtelse stup i ett. Jag tar hand om mig själv och förväntar inte att någon ska avlasta mig när jag fuckar upp, det måste jag göra själv. Då tror jag att jag växer, inte genom att lägga över det på någon annan.
Undrar om det är rörd jag är? försiktigt eftertänksam. respektfull.
Hängiven kristen eller snarare kyrklig kommer jag (peppar peppar) aldrig bli. Men lite sakral till vardags kan man ju vara.
Kommentarer
Trackback