Stalin stalin
Nu har packardjävulen tagit ett litet grepp i mig. Kartonger har inhandlats och förgkodning är offeciellt sån så att vardagsrum är blå, toalett är grön, köket är rött och klädkammaren är gul. Sen hade jag inte fler färgade tejpar. Skulle kunna haft en färg som hette vind och en annan som hette källar. Men jag har inte något som direkt ska stå där så det är fint nok.
Aldrig skola människan upphören att förstummes af att bostadsflyttar tydliggör mången pinal som man ikke kände till man riktigt hade. Eller ja, man vet ju att man har dom men inte att det var så många saker. Eller är det bara det att det blir så mycket när man samlar allt i ena halvan av ens rum. Det blir verkligen fantastiskt att komma in på Sofielundsvägen och med den flytthjälpen som jag får så ser jag fram emot att det kan gå relativt geschvint.
Det blir alltid lite primitivt de sista dagarna innan flytt. Nu kommer jag inte att vara här hemma så mycket ändå, men jag ha rinte tillgång till allt eftersom det blir nedpackat bit för bit. Jag har träningskläder och tv'n kvar så jag kan använda det. Och köket får också vara ett par dagar till så jag kan föda mig själv.
En vecka går snabbt.
Mitt livs första spex såg jag igår. Minsann... Det var onekligen skrattframkallande. På det bra sättet. i många år har jag både här på bloggen och i verkligheten (...?) klappat högt åt folk som står på scen och tycker det är kul. Det kan höja en föreställning till höjden trots att material och idé bara är ok. Det kan också rädda ett annars dödsdömt projekt. På Kristianstads Nation spelar man späxet Stalin med glädje. Det är bra. Texten är sprängfylld av studentikositet och ordvitsar, ingen av mina favoritgrenar någon av dom, men det blir kul för att aktörerna själva har kul och alla andra också bara garvar. Det är dumt, ja. Men också kul. Sen att ett par av studenterna på scen faktiskt kunde agera och sjunga gör att det gör ett lite djupare avtryck hos mig. Och faktum att min gode vän Nils gjorde sitt dansnummer i enbart kalsonger gjorde att jag fortfarande drar på mungipan när jag tänker på vad jag gjorde i gårkväll. Och big up till orkestern. Livemusik regerar!
Jag skulle kunna tänka mig att gå på späx igen.
Och solen skiner!
V.
Aldrig skola människan upphören att förstummes af att bostadsflyttar tydliggör mången pinal som man ikke kände till man riktigt hade. Eller ja, man vet ju att man har dom men inte att det var så många saker. Eller är det bara det att det blir så mycket när man samlar allt i ena halvan av ens rum. Det blir verkligen fantastiskt att komma in på Sofielundsvägen och med den flytthjälpen som jag får så ser jag fram emot att det kan gå relativt geschvint.
Det blir alltid lite primitivt de sista dagarna innan flytt. Nu kommer jag inte att vara här hemma så mycket ändå, men jag ha rinte tillgång till allt eftersom det blir nedpackat bit för bit. Jag har träningskläder och tv'n kvar så jag kan använda det. Och köket får också vara ett par dagar till så jag kan föda mig själv.
En vecka går snabbt.
Mitt livs första spex såg jag igår. Minsann... Det var onekligen skrattframkallande. På det bra sättet. i många år har jag både här på bloggen och i verkligheten (...?) klappat högt åt folk som står på scen och tycker det är kul. Det kan höja en föreställning till höjden trots att material och idé bara är ok. Det kan också rädda ett annars dödsdömt projekt. På Kristianstads Nation spelar man späxet Stalin med glädje. Det är bra. Texten är sprängfylld av studentikositet och ordvitsar, ingen av mina favoritgrenar någon av dom, men det blir kul för att aktörerna själva har kul och alla andra också bara garvar. Det är dumt, ja. Men också kul. Sen att ett par av studenterna på scen faktiskt kunde agera och sjunga gör att det gör ett lite djupare avtryck hos mig. Och faktum att min gode vän Nils gjorde sitt dansnummer i enbart kalsonger gjorde att jag fortfarande drar på mungipan när jag tänker på vad jag gjorde i gårkväll. Och big up till orkestern. Livemusik regerar!
Jag skulle kunna tänka mig att gå på späx igen.
Och solen skiner!
V.
Kommentarer
Trackback