viktork

Det har gått och lurat lite i veckan... något har varit inte helt på plats. En plågande känsla av att gå och vänta på andra och annat. Vänta på besked från folk som inte kan ta sig samman och ge besked som dom har utlovat. Vänta på svar om Bedstemor. Vänta på lov. Vänta på att flytta. Vänta på nästa föreställning vi ska ska göra på skolan. Vänta på sommaren och operan. Vänta på att något bli annorlunda. I hela mitt postpubertala liv har jag haft en kraftig motvillighet emot väntan. Den har många gånger gett sig uttryck i att jag har gjort saker själv. Men det tricket fungerar bara inte just nu. Det visar sig, på det smärtsamma sättet att man måste uppleva det; att jag måste vänta ut en del saker i mitt liv. 24 timmar är lika långt oavsett vad jag gör åt det. Vi ska allihop igenom en onsdag och torsdag före det blir fredag och man kan gå på lov. Så länge det inte är jag som ska lämna besked så kan jag ju bara vänta tills jag får det.

Jag har varit inne på det tidigare, saker man inte vill se elle veta får man ibland slängda i plytet ändå. Svart på vitt står det där att folk som nyss var ens vänner, och tyckte något om en, nu tycker att "det är sååå mysigt och underbart att ni är så fina". Min buk vänder sig ut och in och jag förbannar Facebooks nya praktiska layout och upplägg där man inte går klipp om något som ens vänners vänner tar sig för. Och att det sedan blir hängande längst upp i högermenyn som ett annat monument.
"Har jag missat något?" undras det. Det kan du tro att du har!

Jag har inga känslor kvar. Inte åt något håll. Blir inte ledsen. Blir inte arg. Bara trött och slak. Det är en brainfucker det här, I tell you. Då får jag glädja mig åt att det inte är jag som är hårdast drabbad vad gäller den varan. Men andra lägger locket på och låtssas vara lycklig istället...